Månadens fotbollsförälder – Michael Pärna

Michael Pärna, 42, är en av Sveriges alla hundratusentals fotbollsföräldrar. Hans tre söner spelar alla fotboll och han tränar själv ett pojklag i Halmstad BK där hans 8-åring håller till. Som förälder innebär det såklart att han är engagerad i alla tre söners fotbollsutövande, och Michael berättar skrattande att det knappast finns någon som hittar så bra i Halland som han gör.

Mitt lag tränar tre timmar i veckan plus match på helgerna, och utöver det kör jag de andra grabbarna till matcher och träningar. Ibland blir det två vändor om dagen och då kan det bli totalt upp emot 14 mil på vägarna.

Utöver alla timmar med sönernas fotboll är även hela familjen engagerad när HBK:s A-lag spelar hemmamatcher, och det till barnens förtjusning som ogärna vill missa en allsvensk match på Örjans vall.
När HBK spelar hemmamatch är vi också med och hjälper till. Vi föräldrar brukar stå i korvkiosken och det bidrar ju såklart till att man får ett visst band med andra människor som är verksamma inom föreningen. Givetvis träffar jag även många ledare och föräldrar när vi är ute på matcher med grabbarna, och det är skapar ju också en gemenskap som jag tror är jätteviktig att man har i en förening.

 

Michael spelade själv fotboll som barn och vet hur stor betydelse en ledare kan ha för en spelares utveckling och framtida fotbollsintresse.
Jag kommer ihåg när jag var nio år, då hade vi en av killarnas pappa som tränare, Jörgen Stenkvist hetta han. Det var riktigt kul att spela fotboll när han ledde laget, men tyvärr la han av efter en tid och då valde jag att satsa på tennisen istället. De var verkligen synd att han slutade, annars hade jag säker spelat längre.

 

När man pratar med Michael märker man att lusten och glädjen till fotbollen alltid kommer först. Han berättar att han ser betydelsen av ordning och struktur även när man tränar barn, men det viktigaste är att laget ska ha kul och att alla spelare ska längta till nästa träning.
Jag är inne på mitt andra år som tränare och den sociala biten är den roligaste. Pappersarbete och att ringa och boka domare och skicka mejl är inte jättekul, utan det mest givande är att se när killarna har roligt och att träffa andra tränare som brinner för ungdomsfotbollen. Det är verkligen inspirerande. För mig ligger inte behållningen i att vi vinner enskilda matcher. Men om jag i mitt ledarskap kan förmedla och ge så pass mycket glädje och lust till fotbollen så att någon av pojkarna någon gång i framtiden tar sig till A-laget – ja då skulle jag bli riktigt stolt. För mig är, som sagt var, det viktigaste att få grabbarna att vilja lira så länge som möjligt.